Regeringen har beslutat att ge en särskild utredare i uppdrag att föreslå en ny lag om obligatorisk avgift för områdessamverkan. Uppdraget har resulterat i betänkandet SOU 2025:5 Avgift för områdessamverkan – och andra åtgärder för trygghet i byggd miljö, där utredningen föreslår att den nya lagen ska träda i kraft den 1 juni 2026. Regeringen har därefter överlämnat betänkandet på remiss. Handelns Forskningsinstitut har inom ramen för detta remissförfarande getts möjlighet att inkomma med synpunkter senast 10:e maj 2025. Vi avser härmed att lämna ett forskningsbaserat yttrande över utredningens förslag, där vi presenterar sex förslag som vi anser att utredningen bör beakta i sitt fortsatta arbete.
 
Handelns Forskningsinstitut ser positivt på regeringens ambition att stärka den urbana utvecklingen genom att tillhandahålla verktyg för att främja levande, trygga och hållbara stadskärnor. Vår bedömning är att flera av förslagen som presenteras i betänkandet har potential att bidra till detta övergripande mål.
 
Vi anser att möjligheten till ett obligatorium kan vara viktigt för att skapa förutsättningar för stabil och effektiv samverkan, särskilt av följande skäl:
 
 Det motverkar problemet med så kallade ”free-riders”. Forskningen pekar på att frivilliga former av platssamverkan, som de vi än så länge har i Sverige, riskerar att undergrävas om aktörer som drar nytta av insatserna ändå avstår från att medverka. Det kan leda till otillräckliga investeringar och att programmen inte uppnår sin fulla potential.
 
 Det ger finansiell stabilitet i samverkansstrukturer. En betydande andel av resurserna i frivilliga program måste ofta läggas på att säkra ny finansiering, vilket påverkar långsiktigheten negativt. Ett avgiftsbaserat system kan säkerställa långsiktig finansiering av platssamverkan.
 
 Det överensstämmer med internationella förebilder. Den struktur som föreslås i utredningen har tydliga likheter med etablerade internationella modeller för platssamverkan. Internationell forskning visar att områdesbaserad samverkan enligt BID-modellen (Business Improvement Districts) gett goda resultat. Modellen utvecklades i Kanada och USA under 1970-talet och har därefter spridits till ett flertal andra länder. Utöver Nordamerika har lagstiftning som möjliggör obligatoriska former av platssamverkan även införts i andra delar av världen, exempelvis i Chile, Japan, Nya Zeeland och Sydafrika. I Europa finns liknande lagstiftning i bland annat Storbritannien, Irland, Tyskland, Nederländerna, Spanien och Albanien.
 
Samtidigt vill Handelns Forskningsinstitut belysa ett antal risker och oklarheter i det föreslagna regelverket. Det är enligt vår uppfattning av stor vikt att den utredningen tar större hänsyn till dessa risker.
 
i. Juridisk förankring:
 
Gör en fördjupad analys av svenska juridiska och institutionella förutsättningar innan ett obligatorium införs. Analysen bör säkerställa att modellen utformas i enlighet med svensk rättsordning och med respekt för det lokala samverkansklimat som redan existerar.
 
ii. Tillämpningsområde och initiativrätt:
 
En modell för obligatorisk samverkan bör endast införas där ett tydligt behov identifierats av berörda privata aktörer och andra lösningar har prövats utan resultat. Initiativrätt och beslut om mål, avgifter och strategisk inriktning bör i första hand ligga hos dessa aktörer. Kommunens roll bör i huvudsak vara stödjande och administrativ, inte styrande.
 
iii. Avgiftsmodell:
 
En obligatorisk samverkansavgift får inte uppfattas som en kommunal avgift.
Om det kommunala initiativet kvarstår bör avgiften styras av tydliga regler i lag (t.ex. procentsats av taxeringsvärde eller yta).
 
iv. Kommunalt initiativ:
 
Bör endast tillåtas i klart definierade undantagsfall där andra samverkansformer inte fungerar. Om det kommunala initiativet behålls bör avgiftsnivåer regleras i lag enligt transparenta modeller (t.ex. andel av taxeringsvärde eller fastighetsstorlek). Deltagande från små aktörer, civilsamhället och föreningslivet måste säkerställas.
 
v. Förhållandet frivillighet/obligatorium:
 
Det bör tydligt regleras att obligatorisk områdessamverkan inte får införas i områden där fungerande frivilliga samverkansinitiativ redan finns. Förslaget bör samordnas med befintliga strukturer för att undvika parallella system.
 
vi. Kommunikation och kunskap:
 
Aktörer behöver veta vad områdessamverkan innebär, vilka effekter som kan förväntas och vilka vinster som kan uppstå. Inrätta därför ett nationellt kunskapscentrum för områdessamverkan för att samla, analysera och sprida forskning och erfarenheter.
 
Remissvaret i sitt helhet finns tillängligt här.