HFI:s Anders Bornhäll och Oana Mihaescu har skrivit en rapport om ny beräkningsmodell för särskilt driftstöd till dagligvarubutiker i sårbara och utsatta lägen.

År 2015 kom regeringen fram till att nivån på grundläggande service i glesbygden nått en kritiskt låg nivå (SOU 2015:35). För att säkerställa överlevnaden av dessa butiker föreslog SOU ett särskilt driftstöd till dagligvarubutiker i sårbara och utsatta områden, som infördes från och med 2016 och omfattade 35 miljoner kronor totalt per år. I samband med en expansion av stödet år 2018, blev fler företag berättigade till stöd och därför utökades det totala stödbeloppet från 35 till 70 miljoner kronor. I rapporten undersöks vilka effekter som kan förväntas från olika förändringar i stödets design och omfattning.

Sammanfattningsvis finner de att glesbygdsbutiker i alla omsättningsklasser (0 –15 miljoner kronor) som har inkluderats i studien har stort behov av stödet; om man tittar på antalet butiker som inte når en rörelsemarginal på 3 procent utan stöd verkar de mindre butikerna vara flera, men dessa utgör också till en mindre procent av alla butiker i sin klass i relativa termer. Genom det befintliga stödet har ett flertal butiker lyfts över gränsen, framför allt butiker med 3 – 9 miljoner i omsättning. De som inte påverkats lika mycket är de minsta och de största butikerna.

I frågan om hur de tre olika alternativ till nya beräkningsmodeller, som Tillväxtverket tagit fram, påverkar rörelsemarginalerna för butiker som ligger i glesbygd kan det observeras att alla modeller bidrar till en ökning i rörelsemarginalerna. Stödmodell 1 (där man ökar taket till 400 000 kronor, samt minskar hitre gränsen till 0 kronor och ökar bortre gränsen till 14 miljoner kronor) lyfter flest butiker över den 3 procent gränsen, men är också mest kostsam i termer av totala kostnader samt genomsnittlig kostnad per butik som lyfts över gränsen.

Stödmodell 2 (där taket höjs till 350 000 kronor samt breddas så att det börjar vid 4 och slutar vid 8 miljoner kronor, och den bortre gränsen höjs till 14 miljoner kronor) är näst dyrast, medan Alternativ 3 (där taket höjs till 350 000 kronor, och bortre gränsen höjs till 14 miljoner kronor) är billigast (av dessa tre modeller) i termer av genomsnittliga och totala kostnader, men dyrast i termer av marginalkostnader, och mindre effektiv då den lyfter minsta antalet butiker över 3 procent gränsen.

I frågan om att lämna förslag på ytterligare förändringar av beräkningsmodell utöver de tre förslag som Tillväxtverket tagit fram, föreslås Alternativ 4 (där man ökar taket till 350 000 kronor samt sänker hitre gränsen till 4 miljoner kronor). Alternativ 4 ger bra resultat med rimliga kostnader och gynnar de minsta butikerna mest, samtidigt som den skapar större incitament för de minsta butikerna att öka sin verksamhet. Denna modell föreslås av rapportförfattarna då det finns en alternativkostnad för stödet, som betalas ut med skattepengar. Därför rekommenderas den minst kostsamma stödmodellen, framförallt då det i nuläget saknas empiriska studier som har undersökts stödets effekt på butikernas överlevnad.